Varför fattar inte folk att mycket av det som kallas för queerteori har samma vetenskapliga trovärdighe som L. Ron Hubbards förvirrade scientologidravvel. En blandning av tyckande och ogrundade påståenden.
Liknar mest filosofiskt tänkande, sådant som varken kan eller behöver bevisas. Altså personers åsikter. Det tråkiga är ju att många tar det för vetenskapliga sanningar.
Det är helt OK att folk gör sig teorier. Men när man påstår att det är vetenskap blir det löjligt.
Varför är det så förbannat svårt att fatta att jag tappat förtroendet på det personliga planet för istort sätt de flesta människorna.
Jag är för närvarande asexuell, även om både kvinnan igår och den nya jag mötte idag, attraherar mig, så är jag inte intresserad av att inleda något förhållande, dessutom är det nog bara min oförmåga att tolka kvinnor som får mig att överhuvud taget inbilla mig att kvinnor som är 20 år yngre än mig skulle vara attraherade av mig. Möjligen kan dom tycka att det är roligt att driva med en gammal korkad gubbjävel.
Om HBT män är intresserade av mig, vilket gud förbjude, så har dom misstolkat min aspighet å det grövsta.
Skälv anser jag mig tämligen dum, har helt gett upp att försöka förklara mina analyser av problem, eftersom jag ju tydligen altid har fel.
Tänk om omgivningen kunde acceptera att jag bara vill vara ifred. Det är så otroligt skönt att inte bry sig om att försöka vara andra tillags.
En kvinna 27 år yngre än mig, dessutom mor med 2 barn, var av ett bara ett år och dessutom gift.
Kanske att jag borde vara intresserad, hon är verkligen min typ väldigt trevlig och mycket attraktiv. Om hon skulle vara intresserad, beror det bara på att hon inte har en anig om hur jag är.
Men jag skulle ju kunna vara hennes far. Dessutom tror jag inte hon är särskilt intresserad av mig. Dessutom barnuppfostran är ett passerat stadium för mig, är inte intresserad av fler småbarn, även om jag tycker om småbarn.
Att jag inte är intresserad av kvinnan, betyder ju inte att jag inte är intresserad av kvinnor, i något mognare ålder.
Och framförallt jag är inte det minsta intresserad av män, eller att överhuvudtaget ha något närmare umgänge med män. Jag har blivit alt för illa behandlad av HBT personer för att över huvudtaget ha något som helst förtroende för dom. Men dom verkar något korkade och har ganska svårt att fatta. Man kan ju ine gå omkring och vara förbannad på folk för jämnan, bara för att slippa att folk skall inbilla sig att jag är intreserad.
Som jag nämnt tidigare, nu vill jag var ifred ,slippa fundera på andra, orkar inte försöka förstå vad folk vill mig. Som Aspergare fattar jag sällan vad folk vill, eller så missuppfattar jag avsikterna, dessutom missuppfattar omgivningen mig för jämnan..
Har tydligen lyckats reta upp någon som skriver som sqqewre det är ju bra att någon känner sig träffad. Då skriver jag ju inte i onödan.
Har nog insett att tokstollar inte ger sig i först taget. Och själv är jag lika envis.
Faktiskt skönt att inse att man är asexuell, när man nästan är pensionär. Varför kan inte andra inse det, och försöka frälsa någon annan. Har ju faktiskt levt som jag gör i övre 62 år, och har inga planer på att ändra livsstil.
Dessutom kan jag inte förstå varför någon överhuvudtaget skulle ha något intresse av mig. Jag äger faktiskt speglar, så ingen kan ju se mig som atraktiv, en gammal gubbjävel.
Dessutom har jag slutat tro att jag har gjort något som folk skulle kunna haft ont av.
Så nu återstår bara att lägga av föreställningarna om min omgivning, och börja ett enstöringsliv ett liv som troligen är det enda som passar mig
Hur fan kan dom bli deppade för att jag genomskådade det där med mobilen, och kvinnan jag skulle bli förbannad på (töntigt), eller att jag inte känner att jag behöver en vän på det mer personliga planet. Hoppas att dom inte blir alt för besvikna, den dag dom inser att dom aldrig får mig dit dom vill. Tror faktiskt dom kan ha mer nytta av mig, som problemlösare av tekniska problem.
Jag är nog mest intresserad av att försöka lära mig fungera i grupper, tex kan jag tänka mig att paddla kajak, som jag gjorde för några år sedan. Det var ganska trevligt, dessutom träffade man ganska många intressanta personer.
Blir inte klok på varför jag fortfarande är så jävla intresserad av kvinnan jag varit förälskad i två gånger tidigare och som jag lagade en fräsmaskin åt massor av gånger åt för omkring 30 år sedan. När jag ändå borde inse att en kvinna med hennes sociala status inte kan vara intresserad av en obildad tönt som mig. Iofs inser jag att man bara driver med mig, jag är ju inte särskilt ”väl vaggad”.
Varför lägger folk ner energi på något dom borde inse är helt meningslöst. T.ex. är inte intresserad av en enda person på min arbetsplats, anser mig dessutom inte särskilt intressant.
Träffade iofs en intressant kvinna på ett grupparbete för några veckor sedan, men ingen jag känner närmare.
Dessutom vill jag vara helt för mig själv ett tag, se om jag kan umgås med folk utan att ha någon närmare relation.
Förstår fortfarande inte varför man driver med mig. Måste vara så att dom tycker det är roligt att driva med en aspergerperson, jag fattar tyvärr inte altid när dom driver med mig. Antar att det är lite extra roligt.
Om man vill ha mig till syndabock borde man väll välja att försöka få mig att bekänna något lite. Eller det kanske funkar bättre om man inte behöver visa fram några bevis, för då går det ju inte att försvara sig. Det kanske är säkrast eftersom jag mig veterligt inte gjort något som kan ha skadat någon annan människa.
Hade definitivt valt elektronisk boja, då hade jag sluppit att träffa så mycket folk. När jag mådde sämre än jag gör nu, valde jag altid att handla i olika affärer. Då träffade jag inte samma människor så ofta. Numera skiter jag nog mer i att jag blir tvungen att träffa samma människor, men det är skönt att slippa så ofta som möjligt.
Bland annat för att jag under hela mitt liv känt mig som jag inte tillhör den vanliga människorna, altid känt att det är något fel på mig. Jag hade ju under många år en kraftig social fobi, vilket gjorde att livet var väldigt tröttsamt, var stressad nästan jämt. Numera bryr jag mig inte så mycket om omvärlden, så fobin har blivit mindre. Men känslan av att det är något fel på mig fins kvar, den har faktiskt fått en förklaring när jag insett att jag faktiskt har någon form af NPF störning, Socialfobi/ ADHD/ asperger. Däremot tror jag att min Fd kärring hävdar att jag inte har det. Hon har ju sin egen teori om mina problem, men hon har som vanligt fel.
Jag tror min känsla av att vara fel, kommer från min barndom, kände aldrig att jag dög till något. Det är nog samma känsla jag har nu.
Varför har folk så otroligt svårt att fatta. Någon gång strax innan jag blev 50 år, insåg jag att under många år hade jag betraktats som en HBT person. Bland annat förstod jag att jat då och då blivit utsatt för försök att få ihop det med mig. När jag såg tillbaka på de mitt tidigare liv förstod jag också några av tillfällena. Vad jag inte förstår är varför man inte gav upp när jag inte förstod vad det handlade om. Möjligen har man tolkat min socialfobi och den stress jag ofta kände, som man ville tolka det. Jag har aldrig varit intresserad av att ha annat än vanliga mänskliga kontakter med män. Oavsett vad min omgivning tror om mina böjelser, anser jag att jag är ”likaberättigad” att slipa från inviter från män. Tror till och med det står med i ”dom mänskliga rättigheterna”.
Efter att jag börjat läsa boken ”the brain that changes it self”, har något slagit mig. Boken handlar om ganska nya upptäckter angående hjärnan. Hjärnan är inte statisk, utan har väldigt stora , möjligheter att förändra sig själv. Det skulle kunna vara anledningen till att man fortsätten att behandla en person som om personen var HS även om personen inte visat någon som helst respons på försöken. Men om teorierna i boken stämmer, så förklarar det hur hjärntvätt fungerar. Alltså det som händer om man knäcker en person och sedan varsamt tvingar in den i något nytt.
För min del har det inte funkat, eftersom jag efter det jag insåg vad man håller på med, bara blir mer irriterad på HBT människorna varje gång jag blir påmind. Dessutom förstår jag inte vitsen. Dom måste ju ha inett att dom inte kommer någon vart med mig.
Om det handlar om att få mig att säga upp mig från jobbet så vore det väll enklare att att bara ge mig sparken, går säkert att hitta på en bra anledning. Om det inte är som riksbögen förklarade att dom fortsätter tills man går och förorenar närmsta vattendrag.
Jag tycker nog mest synd om personerna, och vill inte bli någon homofob. Men risken blir ju större att jag blir, om dom fortsätter sina korkade upptåg.
Jag kan inte bli klok på varför man inte kan lämna mig ifred. Det jag närmast kommer att tänka på är att man anser att jag har en så stor ”skuld” att jag är skyldig dom något. Däremot blir jag inte klok på vad det skulle vara. Jag har inte begått några brott som skulle kvalificera mig för den bestraffning som dom utsätter mig för. Några smittsamma sjukdomar kan jag knappas ha spritt , isåfall borde jag vara död nu, dessutom lider ingen av mina släktingar av något som skulle kunna komma från mig.
Så då återstår enbart att tro att jag är utsedd till syndabock, för sådant som andra inte vill kännas vid. Vilket ioförsig verkar ganska långsökt.
Slutsatsen blir att jag fortfarande inte fattat er jävla dugg, och är otroligt trött på att leva.
Varför uppträder personer under falsk identitet på ett forum med särskild inriktning. Fejkad bostadsort, påhittad personlighet för att passa in, dessutom oärlig angående sysselsättning. Har man levt ett halvt liv ihop med en människa som konsekvent ljugit, som är i det närmaste psykopat, då kan man ganska snart se sprickorna i personens framträdande på ett forum. Ibland slirar det betänkligt i förklaringar, som inte stämmer från gång till annan. T.ex. om någon som känner sig ha misstankar på sig, börjar göra inlägg som uppenbart syftar till att göra deras falska identitet trovärdig. Ibland får jag känslan av att det fins internetforum som har till uppgift att värva personer som som är osäkra på sin egen identitet, för en helt annan sak än vad forumet utger sig för.
Vad som absolut får mig att bli väldigt fundersam är hur och varför man inbillar sig att jag skulle var intresserad av sexuellt umgänge med män. Vad som gör att man inbillar sig att jag skulle intressera mig t.ex. för puckot på mitt jobb och varför man inte vill acceptera min ovilja. Eller varför jag överhuvud taget skulle ha något intresse av att träffa en förfärlig man, på ett forum. Där någon stans fins troligen förklaringen till varför jag inte kan förstå, hur man kan inbilla sig att jag är intresserad, och vad som gör att man uppfattar mig som intresserad av den typen av kontakt. Även varför dom inte kan förstå mitt totala ointresse av deras förehavanden. Jag inser att det är min oförmåga som Aspergare att förstå sociala signaler, jag har aldrig känt mig tillhöra någon kategori människor. Och att dom misstolkar de signaler jag omedvetet sänder ut. Puckot är varken den första eller den sista på mitt jobb, men dom andra är inte så korkade att dom fortsätter. Puckot har däremot troligen inbillat sina kolegor att han har något särskilt, och det ar han ju, en otrolig fantasi, ett korkat sinne och dålig verklighetsförankring.
Nu skiter jag i det mesta. ingen vaken vill eller kan fatta ändå.
Magsjuk idag. För mycket funderingar i huvudet.
Varför är många HBT människor så korkade, om dom var lite mer öppna och inte ljög så mycket, och använde så oärliga metoder. Om dom var lite mindre ohederliga kanske jag inte skulle tycka så illa om dom. Jag tycke att det är var och ens ensak hur man vill leva sitt liv. Därför kräver jag att bli respekterad som jag är. Ingen har rätt att tro sig veta något om mig, och försöka tvinga på mig något jag inte önskar. Jag har förstått att man anser mig något dum i huvudet, annars hade man inte gjort så klantiga saker bakom min rygg. Oftast uppfattar jag inte inviterna innan ett bra tag efteråt, eller så inser jag redan innan att att det är något korkat på gång.
Ibland undrar jag om det inte är medvetet man agerar klantigt, att man genom att uppträda osmart, uppnår att de flesta som inte sluter sig till deras sällskap, kommer att bli förbannade, så att dom kan kalla personerna för homofober. Därmed sluter man ledet, kan fortsätta att vara som en sluten sekt. Dessutom känner sig den utsatta som behandlad respektlöst. Som att man blir sed som mindre värd att man blivit fråntagen sitt människovärde.
Jag tror jag helt tappat lusten att umgås med människor. Män litar jag inte på kan umgås om det är väldig formellt. Har råkat ut för att personer blivit för närgångna. Jag förstår inte vad jag sänder ut för signaler, eftersom det varit personer som jag ofta uppfattat som motbjudande. Jag har inget som helst intresse av annat än väldigt ytliga kontakter med män.
Angående kvinnor har jag tyvärr haft oturen att bara träffat på bisexuella dito. Det är helt OK att kvinnor är bisexuella, men då bör dom göra klart sin läggning. Det blir ganska kränkande med en kvinna som min Fd hustru som i stort sett knäckte mig mentalt, för att hon trodde jag inte skulle förstå vad hon höll på med bakom min rygg.
Så då återstår heterosexuella kvinnor. Men jag inser att jag saknar förmåga att avgöra vilket, framför allt som jag är alt för godtrogen. Dessutom har jag fått för mig a dom inte attraheras av mig.
Så jag får väll bli en gammal sur enstöring,och de har jag nog redan blivit. Dessutom kan jag skita i om dom sprider uppfattningen att jag bara är paranoid.
Sovit i stort sett hela dagen, efter jag skrev inlägget.